Om det var meningen att människan skulle flyga skulle hon ha fått vingar
Om det var meningen att Jillie skulle föna sitt hår hade hon fått en hårfön i julklapp

- End of story

Vi som älskar marängsuiss
Intressegrupp - Hjärtefrågor
Du har blivit inbjuden av Kenny Starfighter.

Vill du gå med i den här gruppen?
Bekräfta - Ignorera

Jag är totalt smickrad - jag råkade googla ordet Pennipotens (som ni vet är halva halvan av vad som är skrivet över mina vingar) och andra resultatet var en bild på mina vingar och en jättefin komplimang. Den var från 2007 men gör det inte mindre smickrande. Undrar om fler där ute gjort något liknande.


Här kan ni läsa blogginlägget som en tjej som heter Sandra gjort - bara en liten del om mina tatueringar men i alla fall *stort leende*

Hitills har 709 personer bloggat om bloggen och på så vis samlat in 14 tusen 180 kronor. Och jag bidrar gärna med 20 kronor genom att länka bloggen.

Det är för en bra sak och det enda du behöver göra är att just skriva om bloggen och länka till dem. Vattenfall är de som bidrar med pengarna, så även om jag inte alls gillar dem på grund av deras dåliga miljöutbud av el men men ... detta är en bra sak och för det får jag respektera dem.


Så klicka er in och läs mer om hur ni gör för att bidra med 20 kronor för några minuters skrivande.

Jag gick på promenad igår, som utvecklades till en långpromenad, som övergick i att jag inte kom hem. Har nu smugit hem och skall packa ihop mina saker och ta bussen 08.35. Men en extrem ovilja mot det har uppstått, jag vill bara vara kvar, stanna i min trygga säng.

Det känns som om jag åker ut dit i en veckas tid så blir min flytt jag skall göra i slutet av juni mycket verkligare. Och jag älskar min lägenhet här. Jag älskar att ha nära till alla vänner. Och jag vet hur isolerade vännerna som bor på landet blir, om det är avsiktligt eller inte kan jag inte svara på. Men faktum kvarstår - jag, som numera stadsbo, ser knappt mina landsvänner.

Kommer jag att försvinna i avståndet som betecknas 45 km på kartan? Det är 48 minuter, 2 bussturer och en hel evighet bort.

Efter ett antal hundra krampattacker i vad som känts som hjärtat så har jag listat ut vad som är problemet. Jag har googlat, klurat, pratat med läkare och både klämt och petat - det är inte bröstcancer, det är inte en mindre hjärtattack, det är inte lugnorna som sitter i kläm mellan revbenen och det är inte heller avsaknad av hjärtslag - utan det är *trumvirvel*


Det känns som en spark i baken, att ångest kan krypa på en utan att man märker det förens man skjuts ner. Men det är ett första steg i alla fall. Jag vet delvis vad ångesten kommer ifrån så då kan jag leta mig bort från den.

3 dagar, 1 timme sen senaste inlägget. Jag har tappat bort kamerasladden, lusten att skriva och min förmåga att multitaska. Så andra saker har blivit prioriterade över bloggen.

But don´t worry people - I´ll be back! (soon)

Valborg!!! Exakt två år sen vi för första gången lyckades supa ner Mini - Happy anniversary! 

Elias återvände till ön igår klockan 15.00. Velcome back säger vi bara. 3 månader i Åre är allt för länge borta från ön.


I väntan på honom besökte vi Högklint (den plats på Gotland där flest självmord begås, 7 personer har hoppat de senaste åren) - det höll på att gå "illa" för Pirran

På vägen från HQ till Kajsa så började en av Elias öl läcka - här försöker han, Pirran och Anders lista ut vilken det var.

Ibland är klockan halv sex en tisdagsmorgon och solen håller på att gå upp, men under tiden så regerar frosten och morgonkylan.

Jag tog mig en minipromenad iklädd bara en stor sweatshirt med färgfläckar och ett par väldigt kalla tofflor som bor i min trädgård, bara för att kunna säga att jag sett solen gå upp - men jag gav upp - för det var allt för kallt för för lite kläder.

Någon perfekt morgon skall jag koka lite vatten, göra varm oboy och sen ta mig en morgonpromenad med en cigg i mungipan och en varm mugg i handen - det är fint och kallt ute. Kanske skulle jag fällt ut en av de två stolarna som delar gård med tofflorna och grillen och sen där virrat in mig i ett täcke och sett frosten försvinna och solen gå upp - kanske skulle jag ha sällskap av någon annan morgonpigg alternativt sensomnande person.

Om ni undrar vart er allas kära Estetjävel tagit vägen så har hon inte gått under jorden utan istället växlade hon in sin småmyntburk till nytryckta sedlar, satte på sig ett par nyinköpta inlines och rymde tillfälligt till Sverige där hon hittade på bus.

I en höjdrädds ögon ger ett stadigt tag och en snabb gömd kyss på halsen den bästa trösten när allt man kan se är neråt
(tack för att du fanns där och inte lät mig ramla).


UPPRESA


Ett stycke lillebror

Titta mamma, titta! Jag kan spegla mig i min urgamla MP3-spelare

Stockholm i suddighetsförbifart

UPPSALA

En heldag på bryggan vid Fyrisån med (från bakre raden): Znövit, Mauri och Jack

Martin (höger) tittade också förbi, jag kunde inte sluta krama honom på mycket, mycket länge


Ett expriment som slutade i ett antal toalettpauser i närliggande skivbutik och lätt grön syn för mig och Jack som var testpersonerna

DEMONSTRATION (Mot domen som föll i The Pirate Bay-rättegången)




Här har vi en arg tant som skrek massa om att vi skulle skämmas, dö och försvinna från hennes stad. Tydligen förnedrande alla av åsikten "IPRED är en hora" kvinnor. Hon var arg, vi skrattade (och försökte resonera med henne men hon lyssnade inte)

Någon gång måste det roliga ta slut - här börjar den mödosamma vägen tillbaka in mot stan från Medborgarplatsen

Gujjdo har en projektor man kan se mycket bra på och göra mycket roligt med

Skulle någon annan gå den väg jag går, ta de steg jag tar, och se de saker jag ser - skulle det för dem vara okänt och nytt. Något otryggt där man inte längre hittar bland gatorna som i sin egen ficka.

Skulle jag gå de stegen du vanligtvis tar varje dag i ren tristess skulle jag andas förväntning och äventyr. Men istället går du din gata fram och jag min. På väg till det som kallas för hem.

Home is where your story begins - betyder det att det här är min början? Där jag inte tittar mig omkring där jag går och där varje sten har en historia som jag kan utantill?

Jag har blivit strandsatt vid en väggren, ätit en god kalkonsallad och gått tunga steg idag, tänk tankar som surrar förbi sådär ofta, hittat nygamla vägar och funnit en ny förälskelse i min gamla dammiga stad där varje sten berättar en historia jag redan hört så många gånger.

Trampar på stigen till mitt gamla liv. Numera bor det en blomma i fönstret till det som brukade vara mitt skyddsrum och jag tror inte längre att det någonsin var mitt hem.

Just nu, då menar jag verkligen just nu, skall jag egentligen sitta på stadsbussen ner till busstationen.

Men precis när jag satt på mig skorna och skulle gå ut genom dörren, och in i solen, så ringer telefonen och det visar sig vara papio. Han var på väg in till stan. Han yrade något om misslyckad tapetsering han gjort i min frånvaro, men täckningen var dålig men lär väl veta bättre snart.

Så nu sitter jag och tänker över hur surt det var att jag inte visste det tidigare. Att vakna till att någon ringer känns mycket nådigare än en signal, förnippad med tortyr och plågsamt tidiga mornar, som borrade sig så långt in i mitt undermedvetna att den letade sig in i min dröm (som jag för den delen knappt minns längre nu) och väcker mig med ett minne av tyngdlyftare och bortsprungna näsor.

Ibland vill man bara ut och vandra för att slippa instängdheten i en lägenhet där nyheter sällan inträffar. Hitta nya ställen att vila fötterna på. Äta en glass i vårvädret och andas in lite lycka kombinerad med Coca Cola.

För att kombinera alla komponenter så bestämde jag mig i söndags för att våldgästa Anders, Pirran och Pablo vid Allérampen - och nu har jag ett extremt craving efter ett par inlines, sådär som gravida kvinnor har efter saltlakris och sill ni vet. När skatteåterbäringen kommer är det jag som skaffar ett par, tar mig upp i rampen och skadar mig själv, förhoppningsvis överlever jag.