Jag gick på promenad igår, som utvecklades till en långpromenad, som övergick i att jag inte kom hem. Har nu smugit hem och skall packa ihop mina saker och ta bussen 08.35. Men en extrem ovilja mot det har uppstått, jag vill bara vara kvar, stanna i min trygga säng.

Det känns som om jag åker ut dit i en veckas tid så blir min flytt jag skall göra i slutet av juni mycket verkligare. Och jag älskar min lägenhet här. Jag älskar att ha nära till alla vänner. Och jag vet hur isolerade vännerna som bor på landet blir, om det är avsiktligt eller inte kan jag inte svara på. Men faktum kvarstår - jag, som numera stadsbo, ser knappt mina landsvänner.

Kommer jag att försvinna i avståndet som betecknas 45 km på kartan? Det är 48 minuter, 2 bussturer och en hel evighet bort.