Idag vill jag inte skriva ett inlägg - jag vill posta en film med mig själv på en buss på väg genom min födelsestad, med nyfunnen livsglädje, ett leende på läpparna och ett par lurar i öronen (kameran sveper förbi utanför bussfönstret, jag lutar huvudet mot rutan, tänk er en berättarröst som uttalar orden).

Med personer som öppnar munnar och uttalar ord som inte når mig (kameran byter vinkel - 1-person view). Med solen i ögonen och lyckan i hjärtat. Med hittade tior och mat intagen med delar av familjen vid nyköpt köksbord (flashback till tidigare samma dag).

Med ett halsband kring halsen som visar vart jag kommer ifrån och vem jag är (redan innan jag visste att livet var ett underbart ting och att jag skulle sakna min mormor så jag ville brista ut i tårar när jag hittade livets första gåva från henne).

Med lukter som letar sig fram och får mig att minnas sommar med vänner. Med människor som går längs med gator och lever ögonblick ur sitt liv som jag för en sekund får dela.

Oj, vilken vacker film det skulle vara - synd bara att jag inte äger en videokamera.

(Syster, din egen bit av historien som istället för Jillie stavar Julia ligger över spisen bland spagetti och saltkar i barndomshemmet. )