Klockan är lite över halv fem, måndagsmorgon. För vanliga människor innebär detta en omöjlig tid, ett sorts mellanland mellan helg och vardag. Ett ingemansland innan livet återgår till det normala och vardagssysslorna skall skötas.

Själv försöker jag vagga mig till sömns utan en värmande farm (för den har förflyttat sig 40 minuter eller 5 mil bort) och tänker tankarna som inte passar för en arbetslös, fattig kyrkråtta till nybliven tjugoåring. Tänker tankar om val för svåra för att göra. Tänker tankar om kärlek och biter för första gången på nästan två månader på naglarna samtidigt som jag lyssnar på Drängarnas "Vill du bli min fru?", något som obemärkt letat sig in på min Spotify-spellista.

Så istället för att sova görs det upp planer, skrivs listor och letas upp mailadresser och telefonnummer. Det skall sökas jobb, ringas till chefsredaktören för lokaltidningen med förhoppning om mötet som skulle inträffat för nästan ett halvår sen och försöka få tiden att räcka till mellan sömn och städ för allt jag vill planera in.

Jag längtar, längtar till det som jag planerat skall bli mitt liv börjar.

Jag längtar, åh va jag längtar