Paris is my long lost love
Lyssnar på fransk musik, försöker förhindra ett nervsammanbrott, känner mig mainstream för längtan till Paris och de slingriga gatorna, de arroganta fransoserna som vägrar prata engelska, de avskyvärda baguetterna och den underbara atmosphären.
Jag är kär och jag tror aldrig igen att jag kommer se staden. Det är inte ens ett år sen jag lämnade gatorna för kalla Sverige men det känns som en evighet sen.
- Flyg mig tillbaka! Gå med mig på café! Bli kär i och med mig i Paris! Lär dig älska språket! Gå i mörkret med mig och utforska spännande gränder och okända små krogar!
Håller verkligen med, såna saker hade man inte i tankarna då. Men en annan skön sak med tryggheten är ju att man slipper göra sig superfin för att ge sig ut i raggningssvänge/dejtsvängen haha =P Man kan verkligen vara sig själv och ändå veta att man är älskad. Gå runt i mjukisar och veta att dom fortfarande stannar kvar. Vara supersliten utan att bli lämnad =) Sånt är ju också skönt och väger upp nackdelarna.
Samma här, min gube säger att jag är lika vacker med eller utan smink, klart att om man slipper sminka sig så göra man ju det.
Men jag brukar göra som så att när jag känner att jag vill göra mig fin så bestämmer jag att jag ska överraska honom med att klä på mig något fint, sminka mig, göra ordning håret. Å sen när han kommer hem så får man sina komplimanger. Så även fast dom säger att vi är fin hur vi än klär oss och sånt så uppskattar dom alltid när man fixar till sig för deras skull =)
Jag är kär i Amsterdam. Nån gång ska jag gå utmed kanalerna i en stickad oragne mössa och bära på en påse apelsiner inköppta på en av grönsaksmarknaderna, påväg mot min alldeles egna husbåt.
