Men idag har jag gråtit, en jävla massa till och med. Och jag har också skrattat så jag fått ont i magen. Detta lyckas man med genom att Emil kommer på besök.

Vi våldgästade först och främst mitt badkar (bubbelbads-beroendet ni vet) med skum gjort av aloe vera duschkräm, då det gottluktande Barnängen bubbelskummet är slut, vilket resulterar i hår som luktar lite konstigt. Självklart badade vi i badkläder - platonisk vänskap ni vet, inget naket här inte. Där muppade vi oss med min kamera som har vilat på hyllan i hallen i evigheter.

Vi satt oss sen vid datorn och reggade honom på Happypancake.se och raggade brudar, skrämde slag på en kille från Sudret genom att bjuda in honom för att leka lite med mina nyinköpa sexleksaker (detta skedde från min msn, killen tror alltså INTE att han blivit inbjuden av en 20-årig skumtomte, utan istället en 19-årig skumnissa) och såg ljuset i tunneln.

 Efter allt det här så kommer gråtdelen av dagen - vi pratade om ingenting. Allt var faktiskt väldigt tyst av någon konstig anledning. Sen forsade allt ur mig: hur jag hatar att bo ensam, att jag inte har några vänner och att jag skulle kunna krypa in i mig själv som i en bubbla och ingen skulle märka det förens nästa provmjölkning då de skulle lämna arga meddelanden på mitt mobilsvar och sen svära lite över mig och efter det glömma bort allting.

Det gjorde ont, det var för jävligt, jag fick panik och ångestattacker och låg i fosterställning och kunde inte andas. Och genom allt det här satt Emil bara bakom mig och fanns där. Det var skönt, och till slut satt vi där fulla i skratt än en gång och gnällde över hur gamla vi numera är och att hans hår tillsammans med hans icke befintliga dubbelhaka får honom att se ut som ett peddo på bilderna vi tog.

Summan av kardemumman och sensmoralen i bubbelbadet
- det är skönt att nästan dö när man gråter så man inte kan andas