Ibland kan man inte gå två meter utanför dörren utan att känn a att något är fel. Snön singlar ner i slutet av mars, hindrar vår gudomliga vårgudinna från att träda in på scenen. Publiken ropar tydligen en gång till när de egentligen vill bua och kalla in nästa artist. Vintern är passé och en jobbig gäst som vägrar gå.

Att vara hemma har blivit en lyx som sällan faller på, och med en kasse pant á la storlek stor så återkom jag in till storstaden Visby med mat i handen, en pappa på släp och kläder som luktade vagt av lagård. Äkta lycka när man bor i stora staden och sällan får god Max mat på grund av pengabristen som ständigt infinner sig (och lukten av lagård påminner mig om hemma så den får gärna lite suddigt stanna kvar i bakhuvudet).

Och än en gång kommer 12:an, 15.30 vandra snirkliga vägar med mig ut (med lånat bussiga busskortet) till den lilla socknen Linde och dess befolkning på kanske 213 personer. De flesta med rullatorer och veckotidningar med namn som börjar på veckans, eller kanske rent av hemmets. Men denna gång kommer jag bara att återvända rik på vetskapen om att nu skall jag inte hem förens om två veckor. Istället skall kommande vecka spenderas i telefon (eller snarare headset) på ett trevligt kontor nere i hamnen och med en lugn, men glad och entusiastisk röst, ständigt upprepa om och om igen som ett mantra ?Hej, mitt namn är Jillie och jag ringer från Telge energi, har du tid att lyssna på vad vårt tre månaders prova-på-avtal innebär?? Något måste betala räkningarna som hopar sig. Och för det kan jag offra mina kvällar 17.00-21.00 (med fikarast 19.00-19.15)

Och på tal om ingenting så har barnfilmer á la Disney har visats hela natten här, älskade gubben som just nu har en katt på axeln kände för att överaska mig och låta mig välja vilken av dessa underbara filmer jag ville se. Det blev Mulan. All heil Disney, the one who spread joy to all children (and some adults) Fler borde erkänna sig små och vilsna och på det sättet vilja hitta sig själv i gamla klassiker från barndomsben.

---