Jag har en känsla av att inte finnas hos mina vänner. Att de lätt glömmer bort mig och gömmer sig bakom anledningar till att inte träffa mig.

Men sen så tänker jag på att jag för evigt kommer finnas hos dem i minnen. Jag har gett dem leenden. tider av lycka och många händelser att se tillbaka på med glimmer i ögonen. Det värmer.


Men ibland så hjälper inte det när man på en fredagskväll inte hör av NÅGON av sina bekanta på något sätt. Inga samtal, inga ord på msn, inga sms. Utan själv måste ringa runt och se vad som händer och får svaret ingenting, bara vara hemma. Då känner man sig ensam.