Just nu, då menar jag verkligen just nu, skall jag egentligen sitta på stadsbussen ner till busstationen.

Men precis när jag satt på mig skorna och skulle gå ut genom dörren, och in i solen, så ringer telefonen och det visar sig vara papio. Han var på väg in till stan. Han yrade något om misslyckad tapetsering han gjort i min frånvaro, men täckningen var dålig men lär väl veta bättre snart.

Så nu sitter jag och tänker över hur surt det var att jag inte visste det tidigare. Att vakna till att någon ringer känns mycket nådigare än en signal, förnippad med tortyr och plågsamt tidiga mornar, som borrade sig så långt in i mitt undermedvetna att den letade sig in i min dröm (som jag för den delen knappt minns längre nu) och väcker mig med ett minne av tyngdlyftare och bortsprungna näsor.