Klockan är lite över halv fem, måndagsmorgon. För vanliga människor innebär detta en omöjlig tid, ett sorts mellanland mellan helg och vardag. Ett ingemansland innan livet återgår till det normala och vardagssysslorna skall skötas.

Själv försöker jag vagga mig till sömns utan en värmande farm (för den har förflyttat sig 40 minuter eller 5 mil bort) och tänker tankarna som inte passar för en arbetslös, fattig kyrkråtta till nybliven tjugoåring. Tänker tankar om val för svåra för att göra. Tänker tankar om kärlek och biter för första gången på nästan två månader på naglarna samtidigt som jag lyssnar på Drängarnas "Vill du bli min fru?", något som obemärkt letat sig in på min Spotify-spellista.

Så istället för att sova görs det upp planer, skrivs listor och letas upp mailadresser och telefonnummer. Det skall sökas jobb, ringas till chefsredaktören för lokaltidningen med förhoppning om mötet som skulle inträffat för nästan ett halvår sen och försöka få tiden att räcka till mellan sömn och städ för allt jag vill planera in.

Jag längtar, längtar till det som jag planerat skall bli mitt liv börjar.

Jag längtar, åh va jag längtar

KULTUR. "Sofi” var en av de många festivalbesökarna på årets Uppsala Reggae Festival, men för henne slutade festivalen i ett förnedrande besök på närliggande Lundellska skolan där polisen slagit upp en tillfällig testcentral för att ta in festivalbesökare misstänkta för narkotikabrott.

Det är torsdagskväll och jag sitter utanför mitt tält på campingen till Uppsala Reggae Festival med ett antal vänner. Vi spelar gitarr, sjunger lite smått och väntar på att bege oss till festivalområdet. Helt plötsligt dyker Sofi upp, hon har sökt upp mig genom vänner och vill berätta sin historia om hur hon behandlades av polisen tidigare under dagen.

Civilpoliser som pratar med en campingdeltagare

Sofi och hennes vänner hade väntat på dagens första framträdande och för att fördriva tiden hade en av killarna som tränade Judo (en japansk budoart) visat en Judoställning som vännerna snabbt bestämde sig för att pröva på. Under tiden detta utspelade sig så hade ett par civilpoliser gått förbi och ansett att deras beteende verkade märkligt, efter en kort utfrågning med frågor såsom: När rökte du sist på? Var det gott då? Och Vart har ni gömt knarket? fick ett par av deltagarna göra det så kallade ”penntestet”, där polisen kollar bland annat ifall personen i fråga kan korsa ögonen genom att följa en penna med blicken. Sofi var en av de som fick pröva på detta, något som hon inte brukar klara av i nyktert tillstånd och denna dag hade hon redan druckit ett par öl, att hon misslyckades på testet såg poliserna som en solklar indikation på att hon var narkotikapåverkad och det var raka vägen till Lundellska skolan för henne. Utöver Sofi fick även sju andra deltagare från hennes camp tas in för provtagning och förhör – allt på grund av lite utövande av akrobatik.

Kroppsbesiktning

När de kom till Lundellska skolan blev Sofi avskild från sina vänner och fick lämna ett urinprov, något hon gladligen gjorde för att rentvå sig. När det var klart fick hon sitta på en bänk och vänta medan resultatet inväntades, något som hon inte fick reda på när eller vad resultatet var. Istället blev hon ombedd att följa med en kvinnlig polis in i ett omklädningsrum, nedan följer Sofis egna ord om det som hände härnäst:

”Jag fick gå in i duschområdet och blev tillsagd att ta av mig kläderna, när jag stod i bara trosorna blev jag tillsagd att ta av mig även dem. Jag frågade gång på gång varför men fick inget svar. När jag stod helt naken blev jag ombedd att böja mig fram …”

Här någonstans börjar Sofi gråta och kan inte fortsätta att berätta. Istället kommer det bara fram fraser om hur förnedrad hon kände sig, och hur den kvinnliga polisen givit henne kommentarer som från hennes håll sågs som nedlåtande, till exempel att hon inte borde överdriva och när Sofi frågade i tårar ifall de verkligen hade rätt att tvinga henne till detta så fick hon svaret "vi får göra som vi vill".

När detta var klart fick hon än en gång sätta sig och vänta på en bänk, ingen förklarade för henne vad som hände och hon hade ännu inte fått någon information angående vad urinprovet visat. Efter kanske tio minuter blev hon ombedd att även lämna blodprov, något hon inte ville göra och frågade ifall hon inte borde ha ett ombud med som kunde företräda henne. Detta blev hon efter många om och men informerad om att hon kunde få, men att det bara skulle förlänga vistelsen och att hon ville väl "inte dra ut på det hela i onödan".

Efter blodprovet blev hon förd till ett av de tillfälligt uppsatta arbetsstationerna där en stressad polis förhörde henne angående hennes narkotikaanvändning - något hon gång på gång nekade. Efter ett femton minuters förhör blev hon informerad om att hon kunde gå tillbaka till festivalen och att svaren på proven skulle meddelas senare via brev, dock fick hon veta att urinprovet hade visat negativt.

Det fick Sofi att undra varför hon varit tvungen att utsättas för de andra handlingarna i denna process, då ingen större misstanke kunde ha legat till grund. Under tiden vi pratade med henne upprepade hon gång på gång hur kränkt och förvirrad hon kände sig och att hon inte hade något val och inte kände att hon kunde ifrågasätta utan att snabbt sättas på plats på ett långt ifrån vänligt sätt.

Det Sofi blivit utsatt för kallas allmänt för en ”kroppsbesiktning” och är ett tvångsmedel som svensk polis har rätt att använda i vissa situationer: (kroppsbesiktning, vid misstanke om brott undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från kroppen och undersökning av sådana prov. Källa: Nationalencyklopedin).

Många besökare och utomstående har visat starka reaktioner på polisens agerande de senaste åren och mycket av den mediebevakning som riktats mot Uppsala Reggae Festival har handlat om just polisens insatser och dess konsekvenser, något som festivalens arrangörer gärna vill ändra på. Festivalen handlar om gemenskap, musik och om att ha roligt. Yared Tekeste, Uppsala Reggae Festivals eldsjäl tycker dock att polisen gör ett bra jobb och att det är en positiv sak att de kan koncentrera sig på just narkotikabrott, några andra finns nämligen inte på Uppsala Reggae Festival, men att det är fortfarande musiken som är centralpunkten i festivalen och att det borde uppmärksammas mer.

Det kommer frekventa rapporter om kränkningar och övervåld begått av poliser på Uppsala Reggae Festival, om civilpoliser som inte visar legitimation vid kontakt med misstänka besökare och som anser att visa sitt vapen räcker för att identifiera sig. Något som blir starkt motsatt av de poliser som tillfrågas, de uppger att de aldrig använder, eller sett någon använda, mer våld än nödvändigt och att all kontakt med besökarna går korrekt till.

Det finns alltid två sidor av en historia. Och frågan är bara vem man skall tro på i detta fall, de många individuella besökarna som berättar nästan identiska historier, eller polisen.

(Sofi heter egentligen någonting helt annat)

Kom ihåg att du kan lämna din kommentar eller reaktion på texten antingen direkt här under texten eller i denna tråd

Publicerad på UM - 0990911

MUSIK. Jag letade upp några festivaldeltagare och frågade ut dem om deras inställning till festivalen och polisinsatserna, vad som gör Uppsala Reggae till en så speciell festival och vad de ser fram emot under festivalen.

Rasmus Ericson, Falun
Vad är det bästa med festivalen?
Musiken, stämningen och alla glada homosapiens sapiens.

Och tvärtom istället, vad är det sämsta med festivalen?
Övervakningsinsatserna!

Är det något som du själv råkat ut för? Har det påverkat festivalen för dig?
På det sättet att jag blivit anklagad? Nej, inte jag men man ser ju många runt omkring sig som helt plötsligt försvinner och kommer tillbaka någon timme senare och så får man höra att de blev intagna på pissprov. Sen så finns civilpoliserna runtomkring en hela tiden och visitationerna är överdrivet många vilket mest bara stör. Det blir långa köer in till både festivalområdet och speciellt campingen efter ett stort framträdande är slut.

Vilken/vilka artister ser du mest fram emot att se?
Jag ser fram emot Hoffmaestro och så Ky-Mani Marley, någon större inom reggae kan man knappast hitta så det är en självklarhet och kommer nog dra en hel del folk.

Johanna Åkerström, Falun
Vad är det bästa med festivalen?
Helt klart campingen, alla härliga människor och stämningen.

Och tvärtom då, det sämsta?
Jag måste också svara all extra ”säkerhet” som de satt in. Man kan knappt gå två meter utan att stöta på civilare.

Har du personligen haft något sammanträffande med lagens långa arm under festivalen?
Nej, jag har inte blivit anklagad eller liknande men vi har blivit stannade och min kompis Ella blev förd åt sidan och utfrågad. Sen är det många runt omkring en som råkar illa ut, men personligen? Nej.

Vilken/vilka artister ser du mest fram emot att se?
Hoffmaestro & Chraa står överst på listan, och sen också Svenska Akademin, fast de har redan spelat så … det kanske inte gills?

Heaven, Stockholm
Vilka artister ser du fram emot att se på festivalen?
Ziggi och Collie Buddz är de som står överst på listan.

Inge Marley eller Alpha Blondy på din att-se-lista alltså?
Nej, inte direkt. Visst så tänker jag se dem men det är inget jag skulle gråta över om jag missade. Jag tycker de är grovt överskattade. Det finns många mindre band och artister som jag personligen anser är mycket bättre och skulle förtjäna uppmärksamheten mer.

Vad är det bästa med Uppsala Reggae?
De tunga artisterna, festerna på campingen och alla besökarna.

Och det sämsta?
All alkohol som det blivit mer och mer av de senaste åren, bråken som uppstår på grund av det och alla restriktioner som följer med poliserna och ordningsvakterna.

På tal om ordningsmakten, hur har det gått för dig hittills under festivalen? Har du fått prata något med polisen eller liknande?
Ja, de har besökt vårt camp en hel del. Men jag har sluppit in på pissprov i alla fall, och det är alltid något gott. Men ett och annat samtal med dem har det blivit.

Även om Rasmus, Johanna och Heaven slapp större incidenter med polisen så var inte alla lika lyckligt lottade. Omkring 300 ungdomar togs in för provtagningen misstänkta för ringa narkotikabrott under festivalens tre dagar. Många av campinggrannarna försvann för att senare komma tillbaka med skräckhistorier som gav en gåshud, bland dessa har vi Sofis. Men mer om det kan ni läsa imorgon – missa inte det! Och glöm inte bort att lämna era kommentarer angående festivalen, artisterna, polisens inverkan eller helt enkelt vad ni känner för, antingen under texten eller i den här tråden.

Publicerad på UM - 090909

KULTUR. När en festival stundar så innebär det alltid väntan på ett av de vanligaste problemen: Hur skall man egentligen kunna hålla kontakten med omvärlden?

På vårt campingområde så var svaret att hijacka ett elskåp och ladda mobiler, kameror och batterier. Detta inträffade ungefär en gång om dagen för oss med dåliga livstider på våra batterier. För att undvika tristessen under tiden vi väntade så hittades diverse sysselsättningar på, en av dagarna underhöll Jimmy Harmin oss med lite trolleri och korttrick. Jag passade på att ställa några snabba frågor till campingens alldeles egen trollkarl.

Jimmy är en kille på tjugo jordsnurr från Falun, staden där man måste vara tjugo för att köpa folköl och där det ständigt är lite kallt. Han jobbar på ett demoleringsföretag och har en förkärlek för att testa på att tillverka explosiva ämnen (dock inte i terrorist/bomb-mängder är han noga med att tillägga). Och så självklart, inte glömma det viktiga nu Jillie … han är en amatörtrollkarl med syftet att roa.

På frågan varifrån tricken kommer så var svaret lite här och var, några kommer från tv-program och andra från vänner som lärt ut. Det mesta är upplockade från andra med kunskapen, andra magiker har varit till stor hjälp. Men en del trick är framimproviserade och egenskapade, det handlar om att pröva sig fram och funkar det så … ja, då funkar det. De flesta av Jimmys trick involverar en kortlek och det avverkas en hel del av dem, vilket vi märkte vid ett trick där det skall skrivas med stor tuschpenna på kortet och sen rivas i bitar för att återuppstå. Ett sånt trick gör det lite svårt att direkt efter försöka sig på ett trick som innehåller matematik, för där behövs minsann varje kort i leken. Det innebär att han nästan alltid har med sig minst en tre stycken kortlekar när det vankas tillfällen där lite trolleri kan liva upp stämningen – såsom festivaler, vi vågar inte ens fråga hur många kortlekar som gömmer sig i hans tält mitt på campingen.

Vilket är ditt favorittrick att köra?

– Jag har inget favorittrick sådär utan det handlar mer om att göra något oväntat och helst improviserat. Det brukar bli bäst när det är roligt folk i närheten och där är festivaler perfekta, att alkohol är inblandat i bilden gör det ännu roligare, det blir fler misslyckade trick men det är det ingen som bryr sig om utan det handlar om en blandning av att få människor att förvånas och skratta. Komiken är aldrig att underskatta.

Vi fortsätter att förundras över vissa av tricken Jimmy kan visa oss, det blev många ”Men? Sådär skall du inte kunna göra, jag kollade ju varje sekund. Du måste fuskat, men hur?” Med det var också sista frågan innan vi vandrade vår väg skriven:

Kan du avslöja hur du gör några av dina trick?

– Haha! Nej, jag skulle inte tro det. En magiker avslöjar aldrig sina hemligheter. Antingen ser man det första gången eller så kommer det för alltid vara ett mysterium, och mysterium är till för att bevaras.


Publicerad på UM - 090909

MUSIK. Här har ni det, årets höjdpunkt för alla svenska reggaefans sammanfattat – häng kvar så skall jag förklara!

Det handlar om att träffa de artister vars låtar man otaliga gånger sjungit med i på förfester, det handlar om att hoppa i takt till desamma under svettiga konserter, det handlar om att umgås med likasinnade, det handlar om att äta flottiga langos med händerna, det handlar om att somna i en blöt sovsäck i ett kallt tält med musik i öronen och bas i marken, ungefär 270 kilometer och 5 timmar ifrån sin egen varma säng – trött och lycklig. Och det handlar om att vakna upp ett par timmar senare i stekande hetta. Det handlar om Uppsala Reggae Festival ´09!

Förvandlingen hade börjat redan långt tidigare men den 6 augusti när tusentals festivalbesökare äntrade Uppsala och festivalen - som i år hade temat Life is Great - var det i alla fall klart. Det var vår alldeles egen version av Jamaica. Värmen infann sig, Red Stripe var den enda ölen som serverades, mainstream-tjejerna som vanligtvis ses i tajta jeans och korta toppar hängandes utanför McDonalds sågs nu istället med skärp och ankelband i rastafärgerna, svängandes på höfterna till reggaens härliga toner. Ungefär 70 procent av besökarna hade dreads och rastamössor, flaggor och cd-skivor såldes i mängder till freds- och reggaeälskande besökare från världens alla hörn. Och det viktigaste och självklaraste av allt - överallt hörde man reggaen strömma ur högtalare.

Det var tre (fyra för oss tidiga besökare) helt underbara och händelsefulla dagar med bland annat griniga civilpoliser, härliga ordningsvakter som pratade i termer om narkotikum och en reggaefarfar som sjöng Tiny Weeny String Bikini i något sorts musikaliskt missförstånd, alternativt med ett hälsosamt sinne för humör, och så självklart en himla massa härlig musik från artister såsom Ky-Mani Marley, Alpha Blondy och Third World som levererade välkända och klockrena sångtexter till en uppjagad publik.

Det var lera i skorna (om dock i små mängder), ett blött tält, för mycket alkohol i blodet och trevliga människor att omge sig med. Det var festival, och årets höjdpunkt. Men Uppsala Reggae skiljer sig från de flesta andra festivalerna, något man bara kan se som positivt.

Tänk dig att du står i mitten av festivalområdet, runtomkring dig har du barn med hörselskydd på öronen som får dem att likna små utomjordningar som spelar boll vid Barnens ö medan föräldrarna roar sig i publikhavet istället för en full skåning som ramlar över närmaste sopptunna. Bubblor som blåser ut över publiken istället för stenar som kastas på de mindre önskvärda artisterna i tristess. Kramar som delades ut som gratistidningar i Stockholm City istället för kaskadspyor i papperskorgar. Det är en underbar stämning och överallt hittar man vänner, nya eller gamla, det spelar ingen roll – alla är välkomna att dansa i takt.

Uppsala Reggae Festival är ett perfekt tillfälle att trivas, ett tillfälle att vandra kring de små tälten med allt krimskrams, äta god mat med goda vänner och lyssna på bra musik. År efter år presenterar arrangörerna imponerande artister på spelschemat, får oss att le och introducerar känslan av att ... ja, life is great.

På söndagsförmiddagen stod jag utanför mitt tält med en cigg i munnen och ett gammalt Red Stripe-glas med vatten och Bakis i handen, såg ut över förödelsen och det enda som gick igenom mitt huvud var "Jag kan inte vänta tills nästa år!" Vi syns i Uppsala 2010 hoppas jag?

Festivalplus:
*Musiken!
*Alla nya människor jag träffade på.
*Det asiatiska matstället som hade thaibuffé för 60 kronor.
*Jag fick krama Governor Andy, chilla med Svenska Akademin och diskutera återvinning med Kung Henry.
*De långa telefonsamtalen med en (någorlunda) stöttande pojkvän.

Festivalminus:
*Överfulla bajamajor som aldrig verkade tömmas.
*Överförfriskade människor.
*Kylan när man somnade och värmen när man vaknade – kan det inte bara jämna ut sig till en behaglig temperatur dygnet runt?
*Civilpoliserna – tyvärr käre civilpolis, Ipodlurar lurar ingen och en pistol imponerar inte på reggaefestival (även om den har 8 skott och tillhörande batong som du så fint påpekade).
*Avsaknaden av min älskling, nästa år är det jag som tvingar med honom.


Publicerad 090908 på UM

Såhär ser ringen(arna) ut!
 

Så nu behöver jag tips på vilken skurk jag/vi skall klä ut mig/oss till! Det är bara att bombadera på med förslag.